Semestern i sverige slut
Nu är det dags att börja bli seriös igen och börja jobba, imorgon. Ser inte ifram mot det just nu, söndagskvällar suger verkligen. Särskillt nu när jag vant mig vid att vara ledig. Det som gör det ännu mer surt är att både min sambo och min lillasyster just nu ligger och steker nere i egypten! Jag då? förtjänar inte jag lite värme och sol? Ska snarast börja planera en utomlandsresa kan jag lova, vet inte vart än. Det får jag se ^^
Semestern i Sverige har varit väldigt chill faktiskt, inte överansträngt mig det minsta. Skönt kan jag lova! Julafton firades som vanligt med att åka ut till pappas skog och hitta julgran, lyckades inte så bra iår tycker jag själv. Granen var skitful(haha), men det var svårt att förutse det under all denna snö. Sen körde vi fast bilen i diket, lite av en tradition det med, detta året var det inte jag utan pappa som körde ner sig. Vi kom upp igen, tack och lov.
Senare blev det att dra på sig skidorna och skida iväg till släktjulbordet i Bullerbyn.
Som vanligt i vår familj så säger pappa : Nej då, detta är ingen tävling. Bara vi kommer fram.
Det vi barn Anna, Emma och Oscar hör är: De som kommer sist får skämas ända fram till nästa år.
Tävlingen är igång och vi barnen teamar ihop oss för att slå våra skapare. Vi barn gör oss ett litet försprång, då mamma och pappa teamar ihop sig med Svensson-familjen(kussarna). Men då händer det oförlåtliga jag tappar ena skidan och den vägrar sätta sig fast igen. Som inte min dåliga kondition skulle vara nog så måste jag nu konsentrera mig på att försöka hålla skidan på plats. Jag hör hur Mission inpossiple-låten spelas upp i mitt huvud och så fort jag tappar skidan, Skriker Oscar: För fan Anna skärp dig vi kan ta dom!! Trotts min utmattnig får jag på mig skidan ordentligt igen och fortfätter genom snöstormen fram till Emma och Oscar, vi kan nästan smaka segerns sötma när vi kommer ut på stora vägen. Vi kan se hur det lyser från stugorna. När vi bara har 400m kvar av de 8km vi(eller jag) kämpat oss igenom hör vi mammas så retliga röst bakom oss och vi vet att vi förlorat all den heder vi någonsin haft...
Haha. oj, tror jag tittat på lite för mycket action-filmer. Men vi kom fram till Farfar och åt julbord, jag kan inte luktat blommor i alla fall. Men mysigt var det. (hade träningsvärk dagen efter)
Nyår då!? Lika dramatiskt där?
Nej då, blev att hänga lite med syrran sen åka bort till Sandra, Henke, Nattis och Henrik. Parmiddag delux ^^ Jag drack inte en droppe, eftersom jag nu måste återuppta min heder och köra mamma och pappa, Hehe. Det roliga var att ingen märkte det från jag erbjöd mig att köra ner till Harrys, Nattis Henrik var väldigt förvånad. Men mycket trevligt, bara att Sandra skärde sig i handen. Det blrv ett lyckligt slut på den sagan också-
Blev mycket text i denna resumering av semestern, kommer säkert mer. Var kul att skriva av sig trotts att det blev lite för dramatiskt.
Puss&Kram
Semestern i Sverige har varit väldigt chill faktiskt, inte överansträngt mig det minsta. Skönt kan jag lova! Julafton firades som vanligt med att åka ut till pappas skog och hitta julgran, lyckades inte så bra iår tycker jag själv. Granen var skitful(haha), men det var svårt att förutse det under all denna snö. Sen körde vi fast bilen i diket, lite av en tradition det med, detta året var det inte jag utan pappa som körde ner sig. Vi kom upp igen, tack och lov.
Senare blev det att dra på sig skidorna och skida iväg till släktjulbordet i Bullerbyn.
Som vanligt i vår familj så säger pappa : Nej då, detta är ingen tävling. Bara vi kommer fram.
Det vi barn Anna, Emma och Oscar hör är: De som kommer sist får skämas ända fram till nästa år.
Tävlingen är igång och vi barnen teamar ihop oss för att slå våra skapare. Vi barn gör oss ett litet försprång, då mamma och pappa teamar ihop sig med Svensson-familjen(kussarna). Men då händer det oförlåtliga jag tappar ena skidan och den vägrar sätta sig fast igen. Som inte min dåliga kondition skulle vara nog så måste jag nu konsentrera mig på att försöka hålla skidan på plats. Jag hör hur Mission inpossiple-låten spelas upp i mitt huvud och så fort jag tappar skidan, Skriker Oscar: För fan Anna skärp dig vi kan ta dom!! Trotts min utmattnig får jag på mig skidan ordentligt igen och fortfätter genom snöstormen fram till Emma och Oscar, vi kan nästan smaka segerns sötma när vi kommer ut på stora vägen. Vi kan se hur det lyser från stugorna. När vi bara har 400m kvar av de 8km vi(eller jag) kämpat oss igenom hör vi mammas så retliga röst bakom oss och vi vet att vi förlorat all den heder vi någonsin haft...
Haha. oj, tror jag tittat på lite för mycket action-filmer. Men vi kom fram till Farfar och åt julbord, jag kan inte luktat blommor i alla fall. Men mysigt var det. (hade träningsvärk dagen efter)
Nyår då!? Lika dramatiskt där?
Nej då, blev att hänga lite med syrran sen åka bort till Sandra, Henke, Nattis och Henrik. Parmiddag delux ^^ Jag drack inte en droppe, eftersom jag nu måste återuppta min heder och köra mamma och pappa, Hehe. Det roliga var att ingen märkte det från jag erbjöd mig att köra ner till Harrys, Nattis Henrik var väldigt förvånad. Men mycket trevligt, bara att Sandra skärde sig i handen. Det blrv ett lyckligt slut på den sagan också-
Blev mycket text i denna resumering av semestern, kommer säkert mer. Var kul att skriva av sig trotts att det blev lite för dramatiskt.
Puss&Kram
Kommentarer
Trackback
